Djur har ju en förmåga att uppfatta sånt som vi inte ser.

Idag under vår promenad stannar Svante helt plötsligt, tittar bakåt och morrar till lite. Jag vänder mig om då jag tror att det kommer någon bakom oss, men det är ingen där. Flera gånger stannar han till och tittar bakåt givetvis jag också….jag kan ju ha missat nåt. Men nä ingen som följer oss. Senare vid ett buskage så morrar svante lite mera, precis som att här ska jag kissa inte du. Jag tittar bland löven, kan ju ha missat nåt igen men nä bara massa löv. Känner då att va skönt att det är dag och ljust och inte kväll. För då hade jag nog blivit lite rädd.

Det är ju också en lite märklig sak, att man hanterar saker olika beroende på om det är ljust eller mörkt där man är. Kan det bero på att vi människor ser sämre i mörker och att det gör oss mer osäkra och rädda??? Jag hade ju tyckt att det varit riktigt obehagligt om Svante hade morrat när vi gått i mörkret, för då hade jag ju inte kunnat sett lika tydligt att det inte fanns nån bakom oss ?

Hjärnan jobbar ju gärna emot oss i såna lägen

Jag menar att man genast börjar tänka att det är kanske nåt otäckt där bakom och så börjar man gå snabbare ? det skulle ju inte hända mitt på dagen. Ska nog införskaffa mig en pannlampa till mina kvällspromenader ?

Ha det gott där ute!?